analin

På måndag börjar min stora unge på dagis och det känns faktiskt bra. Inte så att jag vill vara ifrån henne men hon ska ju faktiskt bara vara borta 15 timmar i veckan. Sen när jag väl får ett jobb blir det ju längre dagar. Hur som helst tror jag att hon kommer få det riktigt roligt att få leka med många andra barn. jag fattar inte att tiden gått så fort att hon nu är 1 år och ska börja dagis. Hon har tagit sina första steg och snart springer hon väl. Det är lite läskigt på ett vis och jag vill ju att hon ska vara liten i flera år till, hon får aldrig riktigt växa upp. Åhh jag älskar min dotter! Hon får mej att skratta av lycka varje varje dag och jag vet inte vad jag hade gjort utan henne. Jag kan sitta och skriva om henne här i bloggen hur mycket som helst för kärleken mellan oss är det starkaste som finns. Åååååååhhh min Abra! pusspusspusspuss älskade du!!

Till något annat...

Vi fixar och trixar här hemma i huset för fullt och vardagsrummet blev nyss klart. badrummet saknar bara själva toaletten, duschen och blandaren till handfatet, sen är det oxå klart. Nästa projekt blir hallen och sen barnens rum. Och det blir jäkligt bra och snyggt måste jag säga. Vi är så duktiga och jag har ju så sjukt bra smak hehe! Tobbe har ju inte så jättemycket att säga till om, vad gäller att välja tapet eller färg. Eftersom han är så dålig på att fantisera om hur det ser ut när det väl sitter på väggarna.

Imorgon ska vi på julgransplundring i Vika bystuga, det ska bli kul. Vi får förmodligen med oss Björn och Alexander oxå. Och under dagen ska vi även få besök av Mikael, Lisbeth och Lucas. MysSöndag!

Julafton firades hemma hos oss i Vika och det var så mysigt! jag ville aldrig att kvällen skulle ta slut. Vi åt god mat, skrapade massa trisslotter men vann tyvärr ingen storvinst, öppnade paket, lekte viskleken och charader och avslutade kvällen med lite TP. På juldagen gick jag och Tobbe ut på hotellet och det var som vanligt lika roligt att se alla vackra ansikten man inte ser så ofta.

Nyårsafton firades hemma hos min Moster Tina i Indor. Det var jättegod mat där oxå och mycket folk. Mycket skratt och barnen var så roliga och dom hade roligt, vilket kändes som det viktigaste. Vi ade inga smällare eller raketer men hissade upp 3 av 4 ballonger (Ozan hade ju självklart sönder den 4:e haha) Lilla turken. Sen som alla över, förutom Tobbe, Abra och Tiara. Dom åkte em till Vika och var där under 12-slaget för Abra sov så dåligt i Indor.

Den 1:a januari så startar Abra året med att ta sina första steg (: Och jag känner mej hur stolt som helst!

Annars 2012...så ska jag försöka hitta ett jobb, för stämpla vill jag helst inte, det är bara massa krångel. Jag skulle kunna tänka mej jobba på dagis eller i ett storkök. Jag håller tummarna.

Jag önskar alla ett fantastisk 2012, hoppas alla era drömmar slår in!

Jag ser bara sura miner, känner irritation...hör ingenting. Det är alltid lika tyst. Att inte kunna prata om problem i ett förhållande gör saker bara ännu värre, enligt mej själv. Jag hatar den här tystnade för vi måste lösa det här, annars klarar jag inte av det här längre. Man kan inte leva under samma tak och inte riktigt umgås eller prata, prata om vad som helst. För pratar man inte från början byggs irritationen större och större. Jag sprängs snart. Jag vill och kräver små gulliga ting men jag menar då inte hårdvara, utan mjukvara. Det räcker med ett fint sms ibland eller åtminstone en puss på kinden på morgonen när jag vaknar. Sånt finns inte längre. Jag blir så ledsen, arg och besviken många gånger. jag berättar iallafall hur jag känner och tycker och vill ha en förändring, en förändring som aldrig kommer. Och jag vet att jag många gånger skrivit att jag ger upp, sagt att jag ger upp, tänker att jag ger upp. Men jag är ju så envis och önskar innerst inne att allt kommer blir bra. jag ger aldrig upp. Det handlar ju om att ge och ta när man är tillsammans, med den man trodde skulle leva resten av sitt liv med. Vi bara tar och tar hela tiden. Jag vet inte vad jag ska göra.

Jag suckar och suckar och det känns som att jag faller längre och längre ner till en nivå jag inte vill besöka. Det känns så fel med lite olika saker och jag känner en panik, att jag snart ska explodera. Att skrik och gråt ligger bakom all fejkad lycka. Jag är inte lycklig, mitt léende känns falskt. jag vill egentligen gömma mej långt från alla människor och bara försöka hitta mej själv igen. Jag känner mej fast och instängd, jag lever ett liv jag inte vill leva och allt fel är mitt eget. Det är mina val som har satt mej i den situation jag befinner mej i och jag vill inget annat än att hitta en väg ut. Hur länge ska jag stå ut med det här, med mej själv och hur andra beter sej? Jag fortsätter att kvävas långsamt och stressen gör mej galen.

Ge mej kraft någon, jag behöver det mer än allt i hela världen. Det ända som känns helt rätt är min dotter, hon kan aldrig bli fel utan hon är bäst i världen. Resten kan ta sej i röven!